Jag ångrar alla gånger jag låtit saker vara och gått vidare utan att låtsas som det funnits, att jag förlåtit folk som gjort något. Som jag aldrig borde ha förlåtit, att jag accepterat för mycket och tagit emot för mycket skit. Från och med nu, tänker jag inte förlåta någon som skadar mig, och jag tänker stå upp ÄNNU mer för vem jag är, för vad jag tycker och för hur jag tänker. För det finns ingen som kan säga hur du ska vara, hur du ska tänka och vad du ska säga. Hur du ska reagera eller vad du ska känna. Det är ingen som kan bestämma det förutom du själv, så stå upp för dig själv, för dina åsikter och vad du tycker, för det är viktigt att inte låta folk trampa ner dig, jag tänker inte låta mig bli mindre  än jag redan är. 

De säger att om du är bisexuell, då är du förvirrad. Om du är gay då är det en synd. Är du för smal går du på droger eller lever med ätstörningar. Om du är fet har du problem med maten åt det andra hållet och ser äcklig och ohälsosam ut. Om du är uppklädd är du egenkär och söker efter uppmärksamhet och att nån ska lägga märke till dig. Men om du klär dig bekvämt, då är du slapp och tråkig som inte bryr sig? Om du säger precis vad du tycker och tänker, ja då är du en bitch men om du däremot inte säger något då är du blyg och oförskämd. Om du är trevlig mot folk du inte känner, då är du falsk och fjäskar. Om du gråter, ja då är du en drama queen. Om du har killkompisar så är du en hora. Om du har tjejkompisar då är du en player. 

Du kan inte göra någonting utan att bli stämplad och sparkad på...Vi lever i ett samhälle där folk inte kan överleva om det inte får lyckan av att döma och trycka ner andra människor. Om du är stolt över dig själv, och du vet vem du är och vart du står and don’t give a fuck om vad folk tycker och tänker. Detta är ditt liv och vi alla är vackra på våra egna sätt, så snälla sluta med allt hat, sluta att mobba och kränka, trycka ner andra. Du kommer inte få ut någonting utav det förutom en egen stämpel som folk kommer se lysa igenom din falska fasad och då står du där, övergiven och få känna på all den skit du spydde ut på någon annan. Kom ihåg det. Det du ger, det är precis det du får tillbaka. 

Jag saknar hur det var när man var liten, hur mycket enklare allting var. På den tiden man gick runt i rosa kläder och hade små tofsar på huvudet. Man brydde sig inte lika mycket om vad rykten säger om folk, man fick inga rykten, det värsta ryktet man kunde få efter sig var att man gjort sönder någons docka på dagis av misstag. På den tiden, då existerade inte skitsnack! 
När man var kär så var det bara " dom " två, ingen som var i vägen och ingen som la sig i utan anledning. Kärlek var en puss på kinden och pappa var den bästa killen på jorden. Höjden av smärta var när barbiedockan tappade benet! När du grät som mest var när man ramlade och skrapade upp knät och höjden av smärta var när man inte fick sin vilja fram. 
Den största rädslan var monstren i garderoben och under sängen...man kunde prata öppet om allting och veta att om man delar bästisarmband stannar det mellan oss två. Även om man blev ovänner så avslöjades ingenting man sagt eller gjort. När man blev ovänner så slog man varandra lite lätt, eller sa till fröken, nu går man runt och surar i åratal och säger ingenting förrän den man är sur på " tofflar " efter en. Skitsnack är tragiskt nog vardagsmat nu för tiden, hemskt att inse, men det är faktiskt sant.. man pussar alla på deras kind, och kärleken har allt blivit mycket svårare. Ibland känner man att mamma är den värsta fienden på jorden och att man bara vill bort här ifrån! - men samtidigt är hon den bästa vännen man har! 
Den värsta gråten är när en vänner plötsligt sviker en och den störta rädslan i dagens samhälle är att förlora dom man älskar mest på jorden, det är så världen ser ut när man växt upp ifrån barbiedockorna på lekis. 

Jag saknar att livet var så fruktansvärt enkelt, även om det är bra när det är komplicerat också. Det är bara så annorlunda från när man var liten och allt var så tryggt och bra. 

2015 har varit ett kämpigt år för mig, ett år som säkert alla andra också trodde, skulle bli ett fantastiskt år. Men som ville gå en annan väg. 
År 2015 började inte bra för mig, jag fick sparken ifrån mitt jobb, vi sitter nu i en rättslig tvist, det har tagit hårt på krafterna och jag vill bara att det ska ta slut snart, för jag orkar innerligt snart inte mer, det tar så mycket positiv energi ifrån mig som jag kunde lagt på annat. Men jag har kämpat på, söker jobb för fulla muggar, försöker verkligen få en bättre framtid och ett bättre slut på denna sagan. 

Har suttit och tänkt på året som gått, vad jag har varit med om, både positivt och negativt. Det positiva väger trots att det negativa kvävt mig lite, så har det positiva jag varit med om 2015 vägt så mycket högre. Jag började året med att tävla en liten häst åt ridklubben, lilla Dolce. Jag vann KM på klubben och kom tvåa, med två olika hästar. Fick möjligheten att rida en helt fantastiskt fin kille, Donovan KS som ni fick se mycket av här i bloggen i våras-somras. Tanken var även där, att jag skulle få chansen att träna och tävla honom, utvecklas med en läromästare. Men han såldes tre månader senare. 

Bestämde mig därefter tillsammans med min halvkusin Sandra att vi skulle köpa häst ihop, äntligen tänkte jag. Kollade på några stycken men fastnade för en alldeles speciell liten kille vid namn Carrancho. Ni kan läsa allt om honom HÄR ni som missat den fruktansvärda upplevelsen. Kan fortfarande bryta ihop när jag ser bilder på honom och tänker på hur det kunde bli tillsammans med honom och att han hade hela livet framför sig, men fick åka till det evigt gröna ängarna redan som 6 åring, och vart med om så mycket hemskt i livet. 



Efter Carrancho tappade jag tron lite, på om jag någonsin skulle få lite tur? - efter många om och men så hittade vi Gines, min fina lilla kille som är det absolut bästa jag har. Aldrig någonsin träffat en sån kelig häst, som alltid vill vara med, se vad man gör, gör så gott han kan i allt, lättlärd, försöker hela tiden göra mig som ryttare nöjd. Så klok, med det största hjärtat jag sätt, bara 4 år gammal. 
Sen såklart åkte vi på den där jävla olyckan när jag blev sparkad av min tränares häst rakt på höften, Gines stegrade, jag låg på marken så jag tappade honom, Gines springer iväg och trampar på en skruv och det resulterade i boxvila med gips i 4 veckor för en 4 åring, det var ingen rolig tid. Dessutom vart ju jag dålig så allt var bara pannkaka den månaden. Det har verkligen inte varit en bra start för oss, men nu börjar det ljusna, Gines är under igångsättning, han verkar må väldigt bra och nu är det ett nytt år, jag känner lite hopp. 

Det har varit mycket häst detta året, ovanligt mycket men det är ju det jag älskar, det är ju detta jag vill göra, det ända jag verkligen mår bra av. Oavsett problem eller motgångar är det alltid hästarna som bevarar mitt lugn, tar mig igenom all skit och hjälper mig framåt. Får mig glad och positiv, får mig och glömma av alla problem. Jag andas häst och jag älskar det. 
Men jag vet att livet inte är en dans på rosor och att när det kommer motgånger, för det gör det. Så lyser alltid medgångarna så mycket starkare. Jag upplevde trots all skit och orättvisor detta året, mycket bra saker också. Det var inte alltid lätt, men absolut värt det. Jag kan se tillbaka på ett mycket framgångsrikt år, i minnen och upplevelser, viktiga lärorika saker som man behöver gå igenom någon gång i livet. Alla dessa erfarenheter har gjort mig till den underbara person som jag är idag, en starkare person. 

Får ju såklart inte glömma nämna i detta väldigt " hästiga " inlägget om mitt 2015 att jag träffade en helt fantastiskt person, en människa som hjälpt mig igenom alla dessa motgångar, ställt upp för mig, torkat mina tårar, fått mig att le, gjort mig lycklig, fått mig att tro på att jag faktiskt förtjänar att må bra, någon jag litar på, en kille som ser mig, verkligen ser mig och bryr sig om mig. Någon som jag är livrädd att förlora, min fina Jens, du får mig alltid att ställa mig själv frågan, " vad har jag gjort för att förtjäna dig? " du får mig att må så bra, med dig är jag lycklig och blivit den tjejen som alla har saknat i alla år. Jag är så tacksam för att jag har dig, så tacksam för allt du gör för mig, så tacksam för ditt otroligt stora hjärta som ibland är lite för stort för ditt eget bästa. Puss på dig hjärtat. 
 

Så jag stryker 2015 och säger med ett stort leende Välkommen 2016 det kan i varje fall inte bli sämre. 

 Det är enkelt att ta av sig sina kläder och ha sex. Folk gör det hela tiden. Men att öppna upp sin själ och sitt hjärta för någon, visa dom vägen in till ditt hjärta, tankar, rädslor, framtid, hopp, drömmar...det är att vara naken. Och kanske, är det något du är rädd för att säga, eller någon som du är rädd för att älska, eller rädd för ett ställe att gå till. Det kommer att göra ont, det kommer att göra ont för att det betyder något. 

Alla pratar om sex. Jag vill inte ha sex, jag vill ha de saker som leder till det. Det lätta långsamma kyssnara, sedan det lite mer passionerade kyssarna. När man trycker sig närmre varandra, kyssarna i nacken, flåsen i öronen, studen man inte kan hålla händerna i styr, bitningarna, den tunga andningen, pausen för att få tillbaka andningen, känna varandra. Oh my, sen sex. 

Men trots det så handlar det inte bara om sex. Missförstå mig inte, sex är fan grymt, men när man har en koppling med någon, när du känner så starkt för någon, bara en kyss är tillräcklig för att få dig knäsvag. Du kan bara inte slå det. 

För första gången, har jag hittat någon som jag hatar att lämna. Jag har hittat någon som jag inte kan få för mycket av. Jag har hittat någon som accepterar mig för den jag är, och som inte berättar för mig att jag måste förändra mig. Jag tror att jag har hittat någon som jag kan falla " madly in love with " 

Du har blivit så förstörd, att när någon försöker ge dig det du förtjänar, har du inte en jävla aning hur fan du ska reagera. 

Jag hatar " små prat ". Jag vill prata om livet, döden, sex, magi, intelligens, meningen med livet, lögnerna vi har sagt till andra och oss själva. Vad som håller dig vaken mitt i natten, saker vi är osäkra med eller rädda för... Jag gillar djupa människor, som inte är rädda att visa sina känslor, som vågar vara sig själva, människor som brinner för sina intressen och passioner. Jag vill inte veta " hur är det? " det är för lite för mig. 

 Nu har han sett mig gråta varma ledsna tårar som kom fram när jag visade min rädsla för honom. Han kysste bort dem envist och han höll mina händer och någonstans i allt det osäkra, kändes han plötsligt så säker. Som att jag ju inte vill vara någon annanstans men i mitt huvud spökade rädslorna som aldrig förr, och jag bad en tyst bön som sa: snälla snälla låt den ärlighet jag kräver så hårt, säga det jag vill höra. 

Och den gjorde det. Han gjorde det. Han sa det till mina ögon, till min hals, till mina läppar och till mitt hjärta. Han fick se mig naknare än någonsin förr och kanske skrämde det honom. Kanske gjorde det honom säkrare, kanske mer trygg. Det kanske sa mer om mig än jag ville. Jag vet inte och jag bryr mig än mindre. Han får så gärna se mig, verkligen se mig. Allt med mig, allt skratt, alla tårar, tystnaden som finns i mig ibland. Viljan att vara ensam ibland. Helt ensam eller ensam med honom. Jag har varit nära hans hud, dragit fingrarna genom det raspiga skägget och jag har drömt mig bort med kinden mot hans rygg. Jag har räknat tiden med fingrarna mot hans kotor. Känt livets renaste form med hjälp av hans andetag. Jag har skrattat åt livets ironi när havet stormat i bakgrunden. Jag har lyssnat när han yttrat sina tankar. Jag har lyssnat när han är tyst. Jag har sett den blicken han ger mig och förstått mer av den än hans ord.

Om jag legat i dvala är det nu jag äntligen vaknat upp och varenda detalj omkring mig känns riktig. Mina sinnen har förstärkts och min uppskattning åt livets mirakel märks som aldrig förr. Jag gömmer mig inte i mitt skinn och jag har slutat be om ursäkt för att jag är jag. Allt för att han såg på mig, höll min hand under ett bord, såg in i mina ögon genom andra sidan av ett rum. Han påverkar mig på så många nivåer av mitt liv att jag tappar kontrollen av vad som är sant eller överhuvudtaget äkta. Men det gör ingenting. Med honom är det allt eller ingenting hela tiden. Han gör att jag vågar leva, vågar lyssna på livet, vågar chansa och ha allt. Han gör mig lycklig, han ser mig. Verkligen ser mig. Jag är så glad att jag har honom. 

För första gången på riktigt länge så tycker jag om någon. 
Jag vågar nästan säga att jag är kär i honom.
Mina läppar formar orden men inte ett ljud kommer ut.
För det händer något magiskt när han tittar på mig och det är som jag ser oss igenom någon annans ögon.
Det blixtrar när han rör vid mig och jag svär att jag kan se alla himlens stjärnor falla när han kysser mig.
I hans armar blir att som är suddigt glasklart.
I hans armar vill jag stanna.

Jag visste att det var något som saknades, jag visste bara inte att det var han.. 

Människor, lär er att acceptera att ni inte kan styra eller bestämma över känslor, dom bara är där en vacker dag - stäng då inte ute dom. 

Jag hoppas att du faller för någon som alltid svarar på dina sms och aldrig låter dig somna och tro att du är oönskad. Jag hoppas att du faller för någon som håller din hand under dom läskiga stunderna i en skräckfilm, som bakar brända kakor med dig för att ni är för upptaga med att dansa runt i köket. Jag hoppas att du faller för någon som ser galaxer i dina ögon och hör musik i dina hjärtslag. Jag hoppas att du faller för någon som kittlar dig och får dig att skratta under dåliga och bra dagar. Men bortom allt det, så hoppas jag att du faller för någon som aldrig kommer lämna dig eller ta dig för givet, någon som kommer stå bakom dig när du har rätt och när du har fel, någon som har sätt dig från din värsta sida men ändå står kvar och älskar dig. Jag hoppas att du faller för någon som kysser dig i regnet och kramar dig i kylan och inte skulle vilja ha dig på något annat sätt. 

Det var som att allt man önskar sig någonsin, plötsligt bara fanns i honom. 
Som att, alla tårar jag någonsin fällt över förlorad kärlek eller brustna hjärtan, kom han för att läka ihop mig. 

Jag förstår inte vår relation. Jag har ingen aning om vad han är i mitt liv, vem han kommer vara eller hur vi kommer sluta upp. Vissa dagar längtar jag efter att få höra hans röst och jag somnar med fantasier om hur vi kommer ha det tillsammans. Andra dagar skrämmer hans blotta existens mig. Jag blir rädd och jag gömmer mig. Jag är så otroligt jävla livrädd för att bli sårad. Det är som ett öppet pulserande sår över hela mitt hjärta och jag är rädd. Rädd rädd rädd. 

Jag pratar inte om det med någon, mina ord stannar i hjärnan, i hjärtat i bröstkorgen. Vem ska jag någonsin prata med som kommer förstå? Inga ord jag skulle yttra kommer bära den tyngd de förtjänar, som han förtjänar att omtalas med. Jag vet inte vad han gör med mig och det skrämmer mig. 

Han får mig att le varje gång vi har ett samtal. Vi kan prata om de svåraste bitarna av våra liv och jag är lika nära gråten som skratten för han kittlar fram båda reaktionerna i mig. Jag kan längta efter att stå bredvid honom och lägga min panna mot hans arm. Att han skulle lägga näsan i mitt hår eller mot min hud och andas min doft. Efter att han skulle bli min eller jag hans eller vi varandras. 

Och ändå, ändå vägrar en del av mig vilja känna dessa känslor. Jag vill springa i motsatt riktning och inte låta honom komma mig nära, inte öppna mitt hjärta eller sova bredvid honom någonsin. Jag vågar inte, han skrämmer mig, det skrämmer mig. Kärleken som kan bli skrämmer mig. 

När han måste gå säger jag nej. Jag vill inte att han någonsin ska sluta prata med mig och när jag kämpar med motsridiga tankar dunkar det hårt i min bröstkorg. Jag vet inte vad jag ska lyssna på, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att alla val jag gör i mitt liv är vad min livshistora kommer att bli. Ska han bli en del av den eller ska jag radera honom innan den skrivs? 

Jag vet inte. Jag bara, vet inte. 

Jag vill hitta han som älskar allt med mig. 

Han som hatar hur jag alltid glömmer att skruva på korken på tandkrämstuben. 
Han som hatar att jag är petig med maten när jag väljer att inte äta upp kanterna på mina frukostmackor. 
Och han som hatar att jag alltid glömmer att släcka efter mig när jag gått på toaletten. 

Men hur mycket han än hatar det ska ett leende i hans mungipa alltid titta fram varje gång han blir påmind om alla dessa saker. För han ska vara den killen som hatälskar alla mina brister och alla mina fel. 

Han ska vara den killen som inte vill vakna upp en lördagsmorgon och finna korken på tandkrämstuben hårt fastskruvad. 
Han ska vara den killen som inte vill äta frukost utan att behöva slänga mina brödkanter i komposten. 
Han ska vara den killen som inte vill komma hem till ett hus där lamporna på toaletten är slätcka. 

För jag vill hitta han som älskar allt med mig. 

La precis upp ett inlägg som jag skrev för ett bra tag sedan men som aldrig publicerades, läste igenom det och frågade mig själv " vad fan lägger jag upp det här för !? " jag insåg att det är inget jag håller fast vid längre. Det jag menade med texten var att när en dörr stängs så öppnas tillslut en ny, en ny väg med nya erfarenheter och nya mål. Man stänger dörren till allt det gamla och börjar göra plats för den nya. Man växer i sig själv och man inser vad man vill ha och vad som är viktigt igen. Jag var i en period där ett tag där jag mådde rent ut sagt förjävligt men jag mår bra idag, jag mår riktigt bra. För bara drygt 1 år sedan trodde jag aldrig att jag någonsin skulle känna så som jag gör idag, därav tog jag bort texten för jag insåg att det inte stämmer, det är gammalt. När jag läste igenom den så insåg jag att från ert perspektiv, ni som läser kanske det inte var så tydligt. Det är min dåtid och inget jag längre bryr mig om eller vill lägga tid och fokus på. Det ända som betyder något i dagsläget är min nutid/framtid. Jag har stängt dörren, och öppnat en ny, raderat " han " och gjort plats för en ny " han " en bättre " han " Att jag träffat någon som jag tycker om, att allt är lite pirrigt och roligt igen. Att jag fått det bekräftat att det faktiskt blir bättre, att det finns bättre killar och att jag redan känner så mycket mer än vad jag gjorde med " honom ".  Jag är glad, känner mig trygg, är på tårna hela tiden, skrattar och har inte det där trycker över bröstet längre. Så om du läser detta, jag antar att du lär fatta för du är ju inte dum i huvudet, ta åt dig för du gör mig riktigt glad. 

Jag sov med honom. 
Jag borde inte ha gjort det. 
För det är värre än sex. 
Jag sov med honom..
Jag drömde framför honom och jag visade mig sårbar. 
I mitt sårbasraste tillstånd släppte jag in honom. 
Jag lät honom se mig liten, få ta i mig och ha mig nära. 
Och helt plötsligt har jag mer att förlora. 
Helt plötsligt bryr jag mig om honom. 

Lite mer än jag borde.